Snaxman

Ja, denna dag har varit som en riktig jävla bergochdalbana.

Dagen började med att jag gick upp, efter alldeles för lite sömn som vanligt, och gick en rask och icke underbar promenad, i 8 minusgrader, till busshållplatsen.
Åker buss till skolan.
Vandrar i säkert 10 minus till skolan där det enda jag finner rätt att göra är att lägga mig i en soffa och slappna av. Liggandes i en söndersparkad soffa inser jag att livet är kört. Jag har tillbringat tre år av mitt liv på ett daghem till gymnasium. Ett riktigt redigt lantgymnasium. Hur fan skall vi kunna klara oss, med denna närmast apatiska inställning till utbildning, ute i det verkliga livet då vi troligtvis måste flytta in till storstaden? Här tar vi allt med en klackspark medan de mördar varandra i storstäderna med hagelgevär, machete och nagelfil bara för att få ett MVG. Hur fan skall jag klara det?

Med dessa uppmuntrande tankar gick jag till skolmaten där vi fick potatis, fiskpudding och mjölk. Eller snarare, det skulle föreställa det.
Potatis låg i en enda stor klump i kantinen och såg ut som en hopmöglad klump med gammal potatismos medan snarare fiskpuddingen såg ut som stekt spya. Inte blev det bättre av att det smakade så heller.

Jag åt skitmaten och skulle upp till Strömstad och köra en extremt roliga körlektion. För det är ju så kul!
När jag står och väntar på bussen, som förövrigt var 45 minuter sen, så kollade jag på busstidtabellen för att fördriva tiden. När jag sedan skulle sätta mig ner upptäckte jag, för sent såklart, att Västtrafik format buskurerna fel och utelämnat en bit av sittytan.
Så jag drattade på arslet rakt ned i betongen och det känns fortfarande som om jag har smulat sönder hela röven.

Med mer eller mindre stor dödslängtan åkte jag till Strömstad och...

Det gick bra!
Jag fick beröm!
Inga kärringstopp!

Fan, nu är min dag bra igen efter den direkt dödliga starten. Jag funderar på att skita i läxan, sätta mig framför Tv'n för att se om jag bli ännu gladare :)